This text was part of an address delivered at the Creative Writing Program of the University of Philadelphia, September 2005.
Fiction and the Dream John Banville
A man wakes in the morning, feeling light-headed, even somewhat dazed. Standing in the curtained gloom in his pyjamas, blinking, he feels that somehow he is not his real, vital, fully conscious self. It is as if that other, alert version of him is still in bed, and that what has got up is a sort of shadow-self, tremulous, two-dimensional. What is the matter? Is he “coming down with something”? He does seem a little feverish. But no, he decides, what is afflicting him is no physical malady. There is, rather, something the matter with his mind. His brain feels heavy, and as if it were a size too large for his skull. Then, suddenly, in a rush, he remembers the dream.
It was one of those dreams that seem to take the entire night to be dreamt. All of him was involved in it, his unconscious, his subconscious, his memory, his imagination; even his physical self seemed thrown into the effort. The details of the dream flood back, uncanny, absurd, terrifying, and all freighted with a mysterious weight—such a weight, it seems, as is carried by only the most profound experiences of life, of waking life, that is. And indeed, all of his life, all of the essentials of his life, were somehow there, in the dream, folded tight, like the petals of a rosebud. Some great truth has been revealed to him, in a code he knows he will not be able to crack. But cracking the code is not important, is not necessary; in fact, as in a work of art, the code itself is the meaning.
He puts on his dressing gown and his slippers and goes downstairs. Everything around him looks strange. Has his wife’s eyes developed overnight that slight imbalance, the right one a fraction lower than the left, or is it something he has never noticed before? The cat in its corner watches him out of an eerie stillness. Sounds enter from the street, familiar and at the same time mysterious. The dream is infecting his waking world.
He begins to tell his wife about the dream, feeling a little bashful, for he knows how silly the dreamed events will sound. His wife listens, nodding distractedly. He tries to give his words something of the weight that there was in the dream. He is coming to the crux of the thing, the moment when his dreaming self woke in the midst of the dark wood, among the murmuring voices. Suddenly his wife opens her mouth wide—is she going to beg him to stop, is she going to cry out that she finds what he is telling her too terrifying?—is she going to scream? No: she yawns, mightily, with little inward gasps, the hinges of her jaws cracking, and finishes with a long, shivery sigh, and asks if he would like to finish what is left of the scrambled egg.
The dreamer droops, dejected. He has offered something precious and it has been spurned. How can she not feel the significance of the things he has been describing to her? How can she not see the bare trees and the darkened air, the memory of which is darkening the very air around them now—how can she not hear the murmurous voices, as he heard them? He trudges back upstairs to get himself ready for another, ordinary, day. The momentous revelations of the night begin to recede. It was just a dream, after all.
But what if, instead of accepting the simple fact that our most chaotic, our most exciting, our most significant dreams are nothing but boring to others, even our significant others—what if he said to his wife, All right, I’ll show you! I’ll sit down and write out the dream in such an intense and compelling formulation that when you read it you, too, will have the dream; you, too, will find yourself wandering in the wild wood at nightfall; you, too, will hear the dream voices telling you your own most secret secrets.
I can think of no better analogy than this for the process of writing a novel. The novelist’s aim is to make the reader have the dream—not just to read about it, but actually to experience it: to have the dream; to write the novel.
Now, these are dangerous assertions. In this post-religious age—and the fundamentalists, Christian, Muslim and other, only attest to the fact that ours is an age after religion—people are looking about in some desperation for a new priesthood. And there is something about the artist in general and the writer in particular which seems priest-like: the unceasing commitment to an etherial faith, the mixture of arrogance and humility, the daily devotions, the confessional readiness to attend the foibles and fears of the laity. The writer goes into a room, the inviolable domestic holy of holies—the study—and remains there alone for hour after hour in eerie silence. With what deities does he commune, in there, what rituals does he enact? Surely he knows something that others, the uninitiates, do not; surely he is privy to a wisdom far beyond theirs.
These are delusions, of course. The artist, the writer, knows no more about the great matters of life and the spirit than anyone else—indeed, he probably knows less. This is the paradox. As Henry James has it, we work in the dark, we do what we can, we give what we have, the rest is the madness of art. And Kafka, with a sad laugh, adds: The artist is the man who has nothing to say.
The writer is not a priest, not a shaman, not a holy dreamer. Yet his work is dragged up out of that darksome well where the essential self cowers, in fear of the light.
I have no grand psychological theory of creativity. I do not pretend to know how the mind, consciously or otherwise, processes the base metal of quotidian life into the gold of art. Even if I could find out, I would not want to. Certain things should not be investigated.
The dream world is a strange place. Everything there is at once real and unreal. The most trivial or ridiculous things can seem to carry a tremendous significance, a significance which—and here I agree with Freud—the waking mind would never dare to suggest or acknowledge. In dreams the mind speaks its truths through the medium of a fabulous nonsense. So, I think, does the novel.
The writing of fiction is far more than the telling of stories. It is an ancient, an elemental, urge which springs, like the dream, from a desperate imperative to encode and preserve things that are buried in us deep beyond words. This is its significance, its danger and its glory.
end
Litteraturen och drömmen
En man vaknar på morgonen och känner sig yr och lite omtumlad. Pyjamasklädd står han i gardindunklet och blinkar. På något sätt känner han att han inte är sitt riktiga, levande, fullt medvetna jag. Det är som om den andra, vakna versionen ligger kvar i sängen och den som har stigit upp är ett slags skuggjag, skälvande, tvådimensionell. Vad är det med honom? Har han ”åkt på” något? Han känner sig lite febrig. Nej, han bestämmer sig för att det inte är något kroppsligt. Snarare är det något med hans psyke. Hans hjärna känns tung och som vore den ett nummer för stor för kraniet. Sedan, med ens, minns han drömmen.
Det var en av de där drömmarna som verkar ta hela natten att drömma sig igenom. Allt hos honom engagerade sig, hans omedvetna, hans undermedvetna, hans minne, hans fantasi – till och med hans fysiska person verkade delta med liv och lust. Detaljerna i drömmen strömmar tillbaka, kusliga, absurda, skrämmande, och alla bär de på en mystisk börda. Det verkar vara en börda av det slaget som annars bara de allra djupaste livserfarenheter bär med sig, det vakna livet alltså. Och på något sätt finns faktiskt allt i hans liv, allt det viktigaste i hans liv, där i drömmen, tätt sammanvikta, som kronblad på en ros. En stor sanning har uppenbarats för honom i en kod som han inte förmår tolka. Men att tolka koden är inte viktigt, inte nödvändigt; som i ett konstverk är det faktiskt själva koden som är meningen.
Han tar på sig morgonrock och tofflor och går nerför trappan. Allt omkring honom ser främmande ut. Har hustruns ögon under natten fått en lätt obalans där det högra sitter en aning lägre än det vänstra, eller är det något han aldrig tidigare lagt märke till? Katten i sitt hörn betraktar honom i kuslig tystnad. Ljud tränger in från gatan, välbekanta och på samma gång gåtfulla. Drömmen besmittar hans vakna värld.
Han börjar berätta sin dröm för hustrun och känner sig lätt generad eftersom han vet hur löjliga de drömda händelserna kommer att låta. Hustrun lyssnar och nickar frånvarande. Han försöker ge sina ord något av den betydelse de hade i drömmen. Han närmar sig höjdpunkten, den stund när hans drömjag vaknade mitt i den mörka skogen bland de mumlande rösterna. Med ens öppnar hustrun mun på vid gavel – tänker hon be honom sluta, tänker hon ropa att hon tycker att det han berättar är alltför hemskt? – tänker hon skrika? Nej: en väldig gäspning, med små inåtvända flämtningar, käklederna knakar, och hon slutar med en lång, skälvande suck, och hon undrar om han vill ha det sista av äggröran.
Luften går ur den missmodige drömmaren. Han har kommit med något värdefullt som har försmåtts. Hur är det möjligt att hon inte ser de nakna träden och den allt skummare luften, vilkas minne nu skymmer själva luften omkring dem – hur är det möjligt att hon inte hör de mumlande rösterna när han hörde dem? Han traskar tillbaka uppför trappan för att göra sig i ordning för ännu en vanlig dag. Nattens betydelsefulla uppenbarelser drar sig tillbaka. Det var bara en dröm, trots allt.
Men tänk om han i stället för att finna sig i det enkla faktum att våra mest kaotiska, våra mest spännande, våra mest betydelsefulla drömmar bara är tråkiga för andra, till och med för dem som står oss närmast – tänk om han hade sagt till sin hustru: Vänta ska du få se! Jag tänker sätta mig ner och skriva ner drömmen i en så stark och övertygande form att när du läser den kommer du också att drömma den; du kommer också att vandra i den vilda skogen i kvällningen; du kommer också att höra drömrösterna berätta för dig om dina hemligaste hemligheter.
Jag kommer inte på någon bättre motsvarighet än denna för romanskrivandets process. Författarens mål är att läsaren ska ha drömmen – inte bara läsa om den, utan att verkligen vara med om den: att ha drömmen; att skriva romanen.
Detta är farliga påståenden. I denna postreligiösa tid – och fundamentalister, kristna, muslimer och andra, vittnar bara om det faktum att vår tid är en tid efter religionen – ser sig människor i viss desperation omkring efter ett nytt prästerskap. Och det är något med konstnären i allmänhet och författaren i synnerhet som förefaller prästlikt: det ständiga engagemanget i förandligad tro, blandningen av högmod och ödmjukhet, de dagliga andaktsstunderna, den konfessionella beredvilligheten att ta sig an lekmännens farhågor och brister. Författaren går in i ett rum, hemmets okränkbara allra heligaste – arbetsrummet – och vistas där ensam timme efter timme i sällsam tystnad. Vilka gudomligheter står han i förbindelse med där inne, vilka ritualer uppför han? Han måste veta något som är okänt för de andra, de oinvigda; han måste besitta vishet långt utöver deras.
Detta är naturligtvis vanföreställningar. Konstnären, författaren, vet inte mer om livets och andens stora frågor än någon annan. Troligen vet han mindre än så. Det är det paradoxala. Som Henry James uttrycker det verkar vi i mörker, vi gör vad vi kan, vi ger vad vi har, resten är konstens galenskap. Och Kafka tillägger med ett sorgset skratt: ”Konstnären är en person som inte har något att säga.”
Författaren är inte präst, inte schaman, inte helig drömmare. Likväl dras hans verk upp ur den dunkla källa där det inre jaget kurar av rädsla för ljuset
Jag har ingen storslagen psykologisk teori om kreativitet. Jag utger mig inte för att veta hur själen, medvetet eller annorledes, bearbetar vardagens oädla metall till konstens guld. Inte ens om jag hade kunnat ta reda på det skulle jag vilja. Vissa saker bör inte undersökas.
Drömmens värld är ett underligt ställe. Allting där är både verkligt och overkligt. De mest triviala eller löjliga saker kan förefalla ha en oerhörd betydelse, en betydelse som – och här instämmer jag med Freud – den vakna människan aldrig skulle våga framkasta eller erkänna. I drömmarna uttrycker själen sina sanningar genom uppdiktat nonsens. Det gör romanen också, tror jag.
Att skriva skönlitteratur är mycket mer än historieberättande. Det är en uråldrig, en elementär, drift som i likhet med drömmen stammar ur en desperat nödvändighet att nedteckna och bevara sådant som ligger begravt djupt inom oss bortom ord. Detta är dess betydelse, dess fara och dess härlighet.
Slut
John Banville