This text was part of an address delivered at the Creative Writing Program of the University of Philadelphia, September 2005.
Fiction and the Dream John Banville
A man wakes in the morning, feeling light-headed, even somewhat dazed. Standing in the curtained gloom in his pyjamas, blinking, he feels that somehow he is not his real, vital, fully conscious self. It is as if that other, alert version of him is still in bed, and that what has got up is a sort of shadow-self, tremulous, two-dimensional. What is the matter? Is he “coming down with something”? He does seem a little feverish. But no, he decides, what is afflicting him is no physical malady. There is, rather, something the matter with his mind. His brain feels heavy, and as if it were a size too large for his skull. Then, suddenly, in a rush, he remembers the dream.
It was one of those dreams that seem to take the entire night to be dreamt. All of him was involved in it, his unconscious, his subconscious, his memory, his imagination; even his physical self seemed thrown into the effort. The details of the dream flood back, uncanny, absurd, terrifying, and all freighted with a mysterious weight—such a weight, it seems, as is carried by only the most profound experiences of life, of waking life, that is. And indeed, all of his life, all of the essentials of his life, were somehow there, in the dream, folded tight, like the petals of a rosebud. Some great truth has been revealed to him, in a code he knows he will not be able to crack. But cracking the code is not important, is not necessary; in fact, as in a work of art, the code itself is the meaning.
He puts on his dressing gown and his slippers and goes downstairs. Everything around him looks strange. Has his wife’s eyes developed overnight that slight imbalance, the right one a fraction lower than the left, or is it something he has never noticed before? The cat in its corner watches him out of an eerie stillness. Sounds enter from the street, familiar and at the same time mysterious. The dream is infecting his waking world.
He begins to tell his wife about the dream, feeling a little bashful, for he knows how silly the dreamed events will sound. His wife listens, nodding distractedly. He tries to give his words something of the weight that there was in the dream. He is coming to the crux of the thing, the moment when his dreaming self woke in the midst of the dark wood, among the murmuring voices. Suddenly his wife opens her mouth wide—is she going to beg him to stop, is she going to cry out that she finds what he is telling her too terrifying?—is she going to scream? No: she yawns, mightily, with little inward gasps, the hinges of her jaws cracking, and finishes with a long, shivery sigh, and asks if he would like to finish what is left of the scrambled egg.
The dreamer droops, dejected. He has offered something precious and it has been spurned. How can she not feel the significance of the things he has been describing to her? How can she not see the bare trees and the darkened air, the memory of which is darkening the very air around them now—how can she not hear the murmurous voices, as he heard them? He trudges back upstairs to get himself ready for another, ordinary, day. The momentous revelations of the night begin to recede. It was just a dream, after all.
But what if, instead of accepting the simple fact that our most chaotic, our most exciting, our most significant dreams are nothing but boring to others, even our significant others—what if he said to his wife, All right, I’ll show you! I’ll sit down and write out the dream in such an intense and compelling formulation that when you read it you, too, will have the dream; you, too, will find yourself wandering in the wild wood at nightfall; you, too, will hear the dream voices telling you your own most secret secrets.
I can think of no better analogy than this for the process of writing a novel. The novelist’s aim is to make the reader have the dream—not just to read about it, but actually to experience it: to have the dream; to write the novel.
Now, these are dangerous assertions. In this post-religious age—and the fundamentalists, Christian, Muslim and other, only attest to the fact that ours is an age after religion—people are looking about in some desperation for a new priesthood. And there is something about the artist in general and the writer in particular which seems priest-like: the unceasing commitment to an etherial faith, the mixture of arrogance and humility, the daily devotions, the confessional readiness to attend the foibles and fears of the laity. The writer goes into a room, the inviolable domestic holy of holies—the study—and remains there alone for hour after hour in eerie silence. With what deities does he commune, in there, what rituals does he enact? Surely he knows something that others, the uninitiates, do not; surely he is privy to a wisdom far beyond theirs.
These are delusions, of course. The artist, the writer, knows no more about the great matters of life and the spirit than anyone else—indeed, he probably knows less. This is the paradox. As Henry James has it, we work in the dark, we do what we can, we give what we have, the rest is the madness of art. And Kafka, with a sad laugh, adds: The artist is the man who has nothing to say.
The writer is not a priest, not a shaman, not a holy dreamer. Yet his work is dragged up out of that darksome well where the essential self cowers, in fear of the light.
I have no grand psychological theory of creativity. I do not pretend to know how the mind, consciously or otherwise, processes the base metal of quotidian life into the gold of art. Even if I could find out, I would not want to. Certain things should not be investigated.
The dream world is a strange place. Everything there is at once real and unreal. The most trivial or ridiculous things can seem to carry a tremendous significance, a significance which—and here I agree with Freud—the waking mind would never dare to suggest or acknowledge. In dreams the mind speaks its truths through the medium of a fabulous nonsense. So, I think, does the novel.
The writing of fiction is far more than the telling of stories. It is an ancient, an elemental, urge which springs, like the dream, from a desperate imperative to encode and preserve things that are buried in us deep beyond words. This is its significance, its danger and its glory.
end
Fiktion och drömmen.
En man vaknar på morgonen, känner sig yr, till och med något förvirrad och bedövad. Stående i rummet med fördragna gardiner i sin pyjamas, blinkande, känner han på något vis att han inte är verklig, levande, ett fullt medvetet jag. Det är som om den där andra, pigga versionen av honom själv fortfarande är kvar i sängen, och att det som stigit upp är någon sorts skuggjag, ett utdraget vibrato, tvådimensionellt. Vad är det egentligen frågan om? Håller han på att bli sjuk? Han verkar vara lite febrig. Men nej, bestämmer han sig för, vad som ansätter honom är ingen fysisk åkomma. Det är snarare något med hans mentala tillstånd. Hans hjärna känns tung, och som om den var en storlek för stor för hans skalle. Då, plötsligt, i en omedelbar flodvåg, minns han drömmen.
Det var en av dessa drömmar som det verkar ta hela natten att drömma. Hela han var indragen i den, hans undermedvetna, hans minne, hans fantasi; till och med hans fysiska jag verkade vara indragen i ansträngningen. Drömmens detaljer strömmade tillbaka, kusliga, absurda, skräckinjagande, och allting var bemängt med en mystisk tyngd—en sådan tyngd, verkar det, som bärs bara av livets mest betydelsefulla erfarenheter, av det vakna livets erfarenheter förstås. Och verkligen, hela hans liv, alla viktiga saker i hans liv, var på något vis där, i drömmen, tätt sammanvikta, som bladen i en rosenknopp. Någon sorts stor sanning har uppenbarats för honom, i en kod som han vet att han inte är förmögen att knäcka. Men att knäcka koden är inte viktigt, inte nödvändigt; faktum är att precis som i ett konstverk, är koden själv hela betydelsen.
Han tar på sig sin morgonrock och sina tofflor och går ner på nedervåningen. Allting runt omkring honom ser konstigt ut. Har hans frus ögon utvecklat den där lilla obalansen över natten, det högra ögat placerat minimalt lägre än det vänstra, eller är det något som han inte lagt märke till förut? Katten i sitt hörn betraktar honom utifrån en spöklik stillhet. Ljud kommer in från gatan, bekanta men samtidigt besynnerliga. Drömmen infekterar hans vakna värld.
Han börjar berätta för sin fru om drömmen, känner sig lite skamsen, för han vet hur löjliga drömmens händelser kommer att låta. Hans fru lyssnar, nickar frånvarande. Han försöker ge sina ord något av tyngden som fanns i drömmen. Han närmar sig hela sakens knutpunkt, ögonblicket när hans drömjag vaknade upp mitt i den mörka skogen, bland de sorlande rösterna. Plötsligt öppnar hans fru munnen på vid gavel—ska hon be honom att sluta, ska hon skrika att hon finner det han berättar för henne alltför skräckinjagande?—ska hon vråla? Nej: hon gäspar, enormt, med små inre flämtningar, hennes käkes fästen knakar, och hon avslutar med en lång, darrande suck, och frågar om han vill äta upp det som är kvar av äggröran
Drömmaren sloknar, avvisad. Han har erbjudit något värdefullt och det har blivit försmått. Hur kan hon låta bli att känna betydelsen av de saker som han beskrivit för henne? Hur kan hon låta bli att se de kala träden och den förmörkade luften, vars blotta åminnelse fördunklar luften omkring dem nu—hur kan hon låta bli att höra de sorlande rösterna, så som han hörde dem? Han traskar tillbaka upp till övervåningen för att göra sig färdig för ännu en vanlig dag. De betydelsefulla uppenbarelserna från natten börjar träda tillbaka. Det var ju bara en dröm, trots allt
Men tänk om vi istället för att acceptera det simpla faktum att våra mest kaotiska, våra mest hänförande, våra mest betydelsefulla drömmar inte är mer än bara tråkiga för andra, även våra närstående, våra makar—tänk om han sa till sin fru, Okej, jag ska visa dig! Jag ska sätta mig ner och skriva fram drömmen i en sådan intensiv och medryckande formulering att när du läser den så kommer du också att ha drömmen; du kommer också att finna dig vandrandes i urskogen i skymningen; du kommer också att höra drömrösterna berätta för dig om dina mest hemliga hemligheter.
Jag kan inte tänka mig en bättre analogi för processen att skriva en roman. Romanförfattarens mål är att få läsaren att ha drömmen—inte bara att läsa om den, utan att faktiskt uppleva den: att ha drömmen; att skriva romanen.
Nåväl, detta är farliga påståenden. I denna post-religiösa era—och fundamentalisterna, kristna, muslimska och andra, bär bara vittnesmål om det faktum att vår tid utgör en epok efter religionen—letar människor i någon form av desperation efter ett nytt prästerskap. Och det är något med konstnären i allmänhet och författaren i synnerhet som verkar prästlikt: det oupphörliga engagemanget med en eterisk tro och tillitsfullhet, blandningen av arrogans och ödmjukhet, de dagliga hängivenheterna, den bekännelsedrivna beredskapen att betjäna lekmännens svagheter och rädslor. Författaren går in i ett rum, det oantastliga hemmet för det heligaste av det heliga—arbetsrummet—och stannar där i ensamhet timme efter timme i en kuslig tystnad. Med vilka gudar kommunicerar han, där inne, vilka ritualer utövar han? Säkerligen vet han något som andra, de oinvigda, inte vet; helt säkert har han tillgång till en visdom som går långt bortom deras egen.
Detta är villfarelser förstås. Konstnären, författaren, vet inget mer om de stora sakerna i livet och andevärlden än någon annan—faktiskt så vet han förmodligen mindre. Det är paradoxen. Som Henry James har uttryckt det, vi arbetar i mörkret, vi gör vad vi kan, vi ger vad vi har, resten är konstens galenskap. Och med ett sorgset skratt tillägger Kafka: Konstnären är den som inget har att säga.
Författaren är inte en präst, inte en shaman, ingen helig drömmare. Men ändå är hans verk uppdraget ur den mörka källan där det innersta jaget kurar i sin rädsla för ljuset.
Jag har ingen storslagen psykologisk teori om kreativitet. Jag låtsas inte veta hur det mentala, medvetet eller på annat vis, processar vardagens grundmetaller till konstens guld. Även om jag kunde ta reda på hur det går till skulle jag inte vilja det. Vissa saker ska inte utredas närmare.
Drömmens värld är en konstig plats. Allting där är verkligt och overkligt på samma gång. De mest triviala eller befängda saker kan verka bära en enorm betydelse, en signifikans som—och här är jag överens med Freud—det vakna jaget aldrig ens skulle våga framhålla eller tillskriva betydelse. I drömmar berättar jaget sina sanningar genom ett medium av sagolikt nonsens. Jag tror romanen också gör så.
Att skriva fiktion är något mycket mer än ett berättande av historier. Det är en uråldrig, grundläggande drift som, liksom drömmen, springer ur ett desperat och tvingande behov att översätta och bevara saker som finns begravda djupt inom oss bortom ordens räckhåll. Det är det som är dess betydelse, dess farlighet och prakt.
John Banville